En hyllning till min sambo
Jag kommer ihåg första gången jag berättade för min partner att jag hade diabetes. Det var tio år sedan när vi skulle titta på film hemma hos honom och han ville bjuda mig på läsk. Jag kommer ihåg det som igår: ”Nej tack, jag har diabetes så jag kommer inte må bra om jag dricker det där”.
Tio år har nu gått och ibland känns det som att vi är tre i det här förhållandet. Jag, han och så diabetesen. Fokus här hemma brukar ligga på mig och diabetesen, men idag vill jag rikta fokus till min sambo. Han är den som har gått upp oräkneliga gånger mitt i natten för att hämta banan när jag ligger och kallsvettas i sängen. Han är den som påminner mig om att ta med blodsockermätaren när jag ska iväg. Han är den som frågar om jag har tagit insulinet innan maten. Han är den som villigt följer med till mina sjukhusbesök. Han är den som lyssnar när jag ältar fram och tillbaka kring saker som har med diabetesen att göra.
Visserligen är det orättvist och rent ut sagt förjävligt att människor ska behöva drabbas av denna otroligt krävande, ständigt närvarande sjukdom. Men sjukdomens påverkan sträcker sig längre än till jaget. De som älskar oss oroar sig för oss. De som älskar oss försöker assistera så mycket de kan. De som älskar oss försöker förstå. Trots att det är svårt att förstå om man inte har sjukdomen själv. Och sist men inte minst skulle de som älskar oss själva ta på sig lidandet om de kunde..
Så vi kan väl stanna upp ett ögonblick och hylla dem som älskar oss. En förälder till ett sjukt barn, ett syskon, en partner, en vän.. Tack för att ni finns här för oss i detta evighetsmakeri som också kallas diabetes. Tack för ni står i regnet med oss och håller i paraplyet när vi inte längre orkar.
Tack till dig min älskade sambo.
