Den psykiska delen av Diabetes
Diabetes är en sjukdom som inte endast påverkar kroppen fysiskt. Höga blodsockervärden gör en trött, men också trött i en annan aspekt - Det är tröttsamt att hamna där, eftersom man hela tiden kämpar för att hålla sig i balans.På samma sätt påverkar lågt blodsocker ens oroliga sida. Man blir rädd helt enkelt, eftersom lågt blodsocker är livsfarligt.Dessutom behöver vi planera våra dagar mycket mer än andra, och hela tiden tänka över vad vi gör och äter och vilken nivå vi ligger på. Inte nog med det så kan man bli orolig och nervös för framtiden och andra situationer. (Hur kommer det bli att skaffa barn? Kan jag resa iväg så långt? Klarar min kropp att springa det där loppet? etc.)
Så ja, sjukdomen ger mer än fysiska besvär och de som lever med diabetes är riktiga kämpar. Varje dag vaknar vi upp med samma utmaning framför oss. Det är en ständig kamp som aldrig tar slut, och det är inte konstigt att man kan känna sig nere ibland. Jag blir till exempel ganska ledsen när mitt blodsocker åker upp och ner som en bergochdalbana. Speciellt när man inte förstår varför det håller på så. Det känns förjävligt och orättvist att man ska behöva kämpa för att vara "normal".
Med detta sagt så tror jag att det här är en viktig aspekt att lyfta då många inte känner till hur sjukdomen påverkar den psykiska hälsan. Det också viktigt att en diabetiker tillåter sig att känna. Det är okej att vara ledsen och det är okej att vilja ligga under täcket hela dagen. Att tårarna rinner innebär inte att man är svag - det innebär att man är mänsklig. Det är något som jag själv måste påminnas om. Om och om igen.. Och trots att livet känns tungt så får man inte glömma bort att kampen gör oss starkare. Att vara diabetiker gör också att man får ett annat perspektiv på tillvaron. Att livet ÄR skört... Och kanske gör det att vi uppskattar tillvaron mer?
Jag tror det iallafall.
